Dragarbrunn är namnet på både en historisk brunn och det område i centrala Uppsala som förknippas med platsen. Berättelsen handlar inte bara om en vattenkälla, utan också om hur äldre gator, stadsgränser och byggnadsskeden har förändrat stadsrummet. Brunnen låg vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan, en plats där flera lager av Uppsalas historia möts.
Ett namn med flera möjliga rötter
Namnet Dragarbrunn är omdiskuterat och kan inte förklaras med full säkerhet. En vanlig tolkning är att det först syftade på en gata eller gränd som kallades Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan. Denna gata kan i sin tur ha fått sitt namn efter en äldre bro, Dragarbron. Var bron låg är inte säkert fastställt, men en teori placerar den över det gamla stadsdiket.
Stadsdiket kan ha haft en praktisk funktion genom att hindra boskap från att ta sig in i staden. En bro över diket skulle då ha blivit ett tydligt orienteringsmärke för människor som rörde sig mellan stadens olika delar. Om bron låg i närheten av dagens Dragarbrunnsgata kan sambandet mellan bron, gatan och brunnen förklaras på följande sätt:
- En äldre bro kallades Dragarbron.
- Gatan i närheten fick namnet Dragarbrogatan.
- Brunnen vid gatan benämndes Dragarbrogatsbrunnen.
- Det längre namnet förkortades med tiden till Dragarbrunnen.
Detta är en möjlig förklaring, inte ett slutgiltigt fastslaget ursprung. Äldre ortnamn förändrades ofta när gator lades om, när lokala benämningar ersattes av officiella namn eller när muntliga former började användas i skrift. Dragarbrunn visar därför hur svårt det kan vara att skilja historiska fakta från senare tolkningar.
En brunn i stadens vardag
Namnet Dragarbrunn är känt sedan 1645. Platsen vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan är belagd sedan 1773. Ända fram till 1870-talet fanns där en brunn som bar samma namn. Under flera hundra år var den sannolikt en del av den vardagliga infrastrukturen i staden, även om källorna inte ger en fullständig bild av hur den användes från dag till dag.
Brunnen hade en knuttimrad konstruktion. Den var alltså uppbyggd av timmer som fogats samman till en stabil underjordisk brunnskammare. Konstruktionen fortsatte ned i den sterila bottenleran, det naturliga lerlager som låg under de yngre jord- och fyllnadsmassorna. Att delar av brunnen nådde detta lager är arkeologiskt betydelsefullt, eftersom det visar hur byggnaden anpassades till markens geologi.
Det är mycket möjligt att brunnen redan fanns under 1630-talet. En ännu äldre datering, till omkring 1563, har också föreslagits om en brunn som nämns i brev från Erik XIV verkligen var Dragarbrunnen. Sambandet går dock inte att bevisa säkert. Därför bör 1563 ses som en möjlig tidig hänvisning och inte som ett fastställt grundläggningsår.
Den äldre brunnens utseende ovan mark är däremot svårt att återskapa. Inget av den ursprungliga överbyggnaden finns bevarat, och det saknas en tillräckligt detaljerad beskrivning av hur den såg ut. Detta är inte ovanligt. Brunnar byggdes ofta om, försågs med nya överdelar eller anpassades efter förändrade behov utan att varje ändring dokumenterades.
För den som vill förstå platsens betydelse ger dragarbrunn ett namn åt en konkret del av Uppsalas äldre stadslandskap, inte bara åt en modern gata eller ett kvarter.
Utgrävningen visar brunnens konstruktion
Dragarbrunnen har undersökts vid flera arkeologiska tillfällen. Vid en utgrävning 1965 upptäcktes en konstruktion av tegel med en timrad underdel. Ovan jord fanns ett sexkantigt fundament där pumpen hade varit fäst. Fynden gjorde det möjligt att se hur brunnens olika delar hade kombinerats: tegel och trä hade använts på olika nivåer, medan pumpens fundament hade gett den synliga anläggningen en bestämd form.
Vid undersökningen var brunnen täckt av tre stora, prismatiskt formade stenar. Under det sexkantiga fundamentet fanns två tunna järnbalkar som låg tvärs över brunnen. På balkarna låg ett trälock. Denna ordning visar att brunnen hade stängts och skyddats med flera byggnadselement, även om det inte längre gick att se hur den fungerade under sin aktiva tid.
Vid utgrävningen fanns inget vatten kvar i brunnen. Hela konstruktionen var ungefär 5,2 meter djup. Efter att den hade mätts upp och fotograferats fylldes den med grus. Därmed finns inte längre den undersökta brunnen öppen på platsen, men dokumentationen från utgrävningen bevarar kunskap om dess form, material och djup.
Att den underjordiska delen kunde undersökas medan överbyggnaden saknades är typiskt för arkeologiska brunnar i äldre stadsmiljöer. Marknivåer förändras, gator breddas och hus ersätts. Det som finns ovan mark försvinner ofta först, medan den del som ligger djupare kan ligga kvar under senare lager. Därför kan en brunns konstruktion fortfarande berätta om äldre byggnadsteknik även när den synliga platsen har förändrats helt.
Dragarbrunn som historiskt stadsrum
Dragarbrunn är värdefull eftersom flera typer av historia kan läsas samtidigt. Namnet pekar mot en möjlig bro och ett äldre stadsdike. Läget visar hur en vattenkälla knöts till gatornas utveckling. Den arkeologiska konstruktionen berättar om timmer, tegel, järn och sten, medan dokumenten visar hur platsen har identifierats och diskuterats från 1600-talet och framåt.
Det går inte att med säkerhet återställa varje detalj av brunnens historia. Varken den möjliga Dragarbrons exakta läge eller brunnens första byggnadsår är helt klarlagda. Ändå är de bevarade uppgifterna tillräckliga för att placera Dragarbrunn i ett konkret historiskt sammanhang. Här möts en äldre vattenförsörjning, en föränderlig stadsplan och ett namn som har överlevt trots att själva anläggningen har försvunnit ur stadsbilden.
För Uppsala fungerar Dragarbrunn därför som ett exempel på hur kulturhistoriska spår kan finnas under dagens gator. Det som i dag främst uppfattas som ett gatunamn har en bakgrund i en fysisk brunn, möjliga äldre kommunikationer och flera ombyggnader över tid. Genom utgrävningar, skriftliga belägg och försiktiga tolkningar går det att följa denna utveckling utan att dölja det som fortfarande är osäkert.
